Tyska och engelska blandas till ett. Det stökas och bökas för att alla ska få plats. Böcker ligger travade på bord och småpratet sprider sig innanför lokalens väggar. Skärmen är tänd och snart träder de upp, musikerna. Hon sopran, han gitarrist. Programmet är en hyllning till Charles Pierre Baudelaire och fyra verk ska uruppföras.
Den torra lokalen är långt ifrån tillåtande men duon ror hem utmaningen med hedern i behåll. Naturbilder faller sakta över duken.
Laura Pohls ansikte skuggas och belyses om vartannat, inte sällan på en och samma gång. Dragen skärps och ögonbrynen blir välvda utropstecken, förstärkande Baudelaires pregnanta text.
Sopranen är tydlig, gitarren mjuk. Tillsammans bildar de ett föräldrapar, uppmuntrande musiken att våga vara kärv. Och vacker. Till konstfullt uttänkt list bjuder Wigervall på riffbaserat komp och strax får Ylva Skogs kompositioner lämna plats för Catharina Palmers.
Through darkened glasses är lika mörk som tisdagskvällen därute. Vi dyker ner i Edgar Allan Poes svärtade värld och jag blir påmind om den annalkande Allhelgonahelgen. Rytmflödet är punkterat och dramatiska viskningar låter landskap fortsätta passera bakom hennes rygg. Mittmans verk tar vid med två gitarrer. Lågmält och till rytmisk lek. Det haltar någon gång, men trollbinder ändock. Stämningen är sådan att vi närmast hör varandra andas. Oerhört intimt. Oerhört nära.
Och så kommer paus. Folk strosar och bläddrar i böcker. Pratar med varann. Tatjana Prelevic ger en introduktion till sitt kommande verk. Stolt med all rätt. Ambivalens präglar dess uttryck och recitationerna görs än på franska, än på svenska. Dramatiken fortsätter och sopransången skallar mellan stumma böcker. Till Gorups Lesbos tar projektionerna med oss liksom under vatten. Allt blir flytande och helt annorlunda de döskallars hårda ben som syns strax därpå. Ett uruppförande. Och så ytterligare ett. Det är märkvärdigt stort på det lilla antikvariatet.
"Schumann skrev många underbara sångtexter. Hans sånger var banbrytande med hänsyn till ackompanjemangets viktiga roll. Den rollen framträdde hörbart den här oktoberkvällen i Virserums kyrka. De båda ackompanjerande gitarristerna Daniel Johansson och Samuel Edvardsson Wigervall stod för arrangemangen för sång och gitarr/två gitarrer.(...) John Kinell började sin musikaliska bana som rocksångare, men publiken i Virserum hörde en mycket musikalisk ung romanssångare med en djup och varm baryton. En ung svensk som med stor säkerhet kommer att göra sig ett namn i internationella sammanhang. På tyska, utan en textrad i sikte, sjöng han Schumanns texter som om de kommit ur hans eget hjärta. Schumanns öde, kampen för äktenskaplig lycka, sinnessjukdom och för tidig död, reciterades, sjöngs och ackompanjerades med tydlig känsla för nyanser."
Brita Freudenthal, Aspelands musikförening, November 2010
"I programmet återfanns både sånger och det allra sista komponerade verket – bearbetat för gitarr – av den i år allerstädes närvarande 200-årsjubilaren Robert Schumann. Samuel Edvardsson Wigervall visade också sin fingerfärdighet och känslighet i en fuga av Bach och verk av Fransisco Tárrega. Rasmus Ringborg fyllde kyrkan med sin röst i nämnda Schumann-alster, i Dan Anderssons "Jag Skall Gå Genom Tysta Skyar" och andra sånger. Den allra finaste stunden under kvällen var nog ändå det utsökta framförandet av Carl Jonas Love Almqvists tänkvärda "Du Går Icke Ensam". Efter konsertens slut erhöll duon också välförtjänta applåder som fick kyrkans besökare att låta som att de var många fler än de egentligen var, och Edvardsson Wigervall och Ringborg återgäldade vänligheten med ett vackert extranummer i form av Ferlins "Får Jag Lämna Några Blommor". Minsann om det var inte lite lättare att andas när man efter detta lämnade kyrkans trygga boning för att åter bege sig ut i den av ett sommarregn syresatta kvällningen."
Urban Århammar, Hjälmarens tidning, 19/6 2010
"...utmärkt väl lyckades programmet i går kväll berätta om de ungefär tjugo år som Robert och Clara fick tillsammans och hur stark kärleken var in i döden." "Mycket bra var sångaren John Kinell, som lärt sig allt utantill och hade en behaglig röst med bra flyt för de glatt berättande sångerna och för de innerliga kärleksförklaringarna." "Två gitarrer och inte piano då? [...] för romantiken i Venedig fungerade det utmärkt, likaså i överraskande många andra sånger."
Fride Jansson, Södermanlands nyheter, 22/3 2010
"Två verkliga toppartister framträdde, nämligen Rasmus Ringborg, sång och Samuel Edvardsson Wigervall gitarr."
Erik Wanfors, Kommunpartiet, Vansbro, 29/7 2009
Evigheten i ett sandkorn
”"Det andra örat" är ett uttryck som står för att öppna öronen, lyssna förutsättningslöst och ta in allt som låter, enligt Lars H Jonsson från PAC.
Marmorhallen mellan Café Swartz och Stadsbiblioteket har en rik akustik som på alla sätt uppmuntrar en sådan önskan. Bodil Mohlunds klarinett gjorde sig lätt fri i klangrymden och Samuel Edvardsson Wigervall och Uriel Alatristes gitarrer sjöng i de lyriska partierna. Bland det mest intressanta (läs berörande) under konserten var uruppförandet av Christofer Elghs komposition One Two or Three (2007). I hög grad konsekvent och atmosfärisk pressade den framåt långa klarinettoner över en feberaktig, torr puls från gitarrerna. Pulsen gav sig inte utan lade en tryckande spänning som påminde om den evighet han nämnde i sin presentation, den man kan se i ett sandkorn. I det minimala motivmaterial han utnyttjat så effektivt anades kopplingen till den lilla världen som en symbol för den stora.
Långt innan dess hade Bodil Mohlund inlett konserten med en strålande tolkning av Karel Reiners Sostenuto (1965) ur Korta stycken för klarinett. Slingor som ledde upp och ned ramade in musiken. Mohlund fyllde det musikaliska utrymmet till brädden och sköt iväg tonerna som eldtungor. Senare framförde hon Reiners vän Thomas Müllers komposition Fatum für klarinettesolo (1995), ett stycke som undanbad sig definition. Men vid försök: obändig och levande, som någons röst som vi inte känner så väl men skulle vilja känna.
Gitarristerna Edvardsson Wigervall och Alatriste spelade solo i verk av Katarina Leyman respektive Elliot Carter och sedan spelade de en varsin sats ur Royal Winter Music (1975/1976) av Hans Werner Henze. Skådespelerskan Mona Lundgren reciterade väl ur pjäserna Richard III och Romeo och Julia av William Shakespeare, en givande kombination av text och musik. Edvardsson Wigervall slog sig verkligen lös i avslutningen av Gloucester och Alatriste fick till destillerad passion i de stilla tonerna om Romeo och Julias kärlekshistoria.
På det hela taget en ovanlig konsert med sitt moderna innehåll och korsbefruktande kombinationer mellan text, musik, miljö, instrument och kompositörer.”
MOLLY TELEMAN Norrköpings Tidningar 1/6 2009
”I musikens tjänst står barytonsångare Rasmus Ringborg och gitarrist Samuel Edvardsson Wigervall redo att musicera intimt tonsvärmeri av mera känt och glömt slag (...). Fokus ligger på svenska sånger och samtliga i arrangemang för sång och gitarr av Edvardsson Wigervall. Och visst rör sig såväl Adolf Fredrik Lindblads En sommarafton och Erik Gustaf Geijers Tonerna bekvämt i gitarrplisserad tondräkt. (...) Ringborgs kantabla baryton gör emellertid Geijer all den rättvisa man kan begära och fyller upp tid och rum med sin välfraserade timbre. (...) Och som ett bevis på musikens mångfald kläms det även in lite latinsk fingerfärdighet i tvenne instrumentalstycken av Heitor Villa-Lobos och Fransisco Tárrega."
Michael Eriksson, Norrköpings Tidningar, 8 augusti 2005
”Igår var det Rasmus Ringborg och Samuel Edvardsson Wigervall som bjöd på en mycket uppskattad konsert. Ett 40-tal åskådare hade sökt sig till Tolfta kyrka. Där fick de uppleva en stämningsfull kväll i sommarens tecken. Ringborg och Edvardsson Wigervall bjöd tillsammans på en timme fylld av sommarkänslor. (...) Publiken verkade mer än nöjd. - Det är jättekul att se hur publiken verkligen tar till sig musiken, säger Rasmus Ringborg (...). Rasmus och Samuel bildade duo för snart fyra år sedan. I sommar gör de 26 konserter ihop.”
David Blomster, Arbetarbladet, 9 juli 2004
”För lördagens konsert svarade två duktiga unga män (...). De kompletterar varandra. Samuel kan arrangera och Rasmus är en fin representant för Operahögskolan (...). Det program de sammanställt var en sommarlätt bukett från den lyriska musikens allmänning. (...) Rasmus Ringborg, som textar föredömligt, har en vacker, fint egaliserad röst, och arrangören Samuel spelar som han lär, mjukt och harmoniskt underordnat sångsolisten.”
Holger Wigertz, Katrineholms-Kuriren, 6 juli 2004